Jag tänkte på en sak. För ett par år sedan när Sex and the City inte var sådär jättehemma i
Sverige så verkade väldigt få visa intresse för serien. Jag och en kompis brukade sitta och
titta säkert nån gång under 2003-2004? Och då började jag gilla serien! Fattar ni? Jag var
typ 13 bast när jag fastnade! Serien har ju på sätt och vis alltid haft en särskild plats i hjärtat.
Klart, man fattade väl inte så mycket på den tiden; kärleksbekymmer och det eviga letandet
efter mr Right var ju inget vi var bekanta med. Mer än för en veckas "relation" alltså.
Inget fel med att ha börjat gilla serien på senare år.

Det jag vill säga är att det känns så löjligt att i samband med filmen kalla sig för ett "riktigt fan"
och snabba sig iväg till närmaste butik för att köpa boxen. Vissa har säkert gått och sett filmen
utan att egentligen kunna sätta fingret på vad serien handlar om och då blir det så jävla fel, för
filmen är inte alls lika detaljerad som serien.

Blir också trött på alla tjejer som försöker efterlikna karaktärerna och bara måste köpa ett par
Manolo Blahnik-klackar. Vad är poängen liksom? Låt det vara vad det är; ett skådespeleri! Den
där vänskapen, finns den egentligen? Och för gud skull, låtsas inte att du är Samantha för det
finns bara en manslukande Samantha och en skoälskade Carrie, och en sarkastisk Miranda,
och en alldeles för proper Charlotte.

Sex and the City är så mycket mer än produktplacering och Jimmy Choo. Det är en underbar
serie vars avsnitt på ett genialt vis alltid bjuder på skratt och tårar.