Jag kan inte låta bli att analysera alla mina frisörbesök. Varför känns det så påtvingat att prata med frisören? Jag är den som inbillar mig att hon som håller på med mitt gökbo tycker att jag är tråkig och att hon säkert står och tänker på vad hon ska laga för mat när hon kommer hem. Eller typ hur störig jag verkar vara.
Man är ju så himla snäll också. Det kan slitas och dras hur mycket som helst i mitt hår utan att jag gör en "aj som fan!"-min. Skulle någon annan, alltså vem som helst, bränna mig på örat med hårtorken så skulle jag få spelet och minsann se till att personen i fråga aldrig gjorde om det. När det är frisören som bränner mig på örat, ja, då är det okej.

Och varför har alla börjat med att tvätta mina öron? Tre olika frisörer har efter schampoonering börjat med att krama håret med en handduk, som dom sen diskret för ner mot öronen och gnuggar. Måste vara roligt att som åskådare se hur stora mina ögon blir varje gång. Alltid lika chockad.