Jag brukar i regel fundera rätt så mycket och alldeles nyss var inget undantag. Vilket jäkla dagis gymnasiet har blivit! 92or - 90s. Vi är ju barn allihopa! Okej, inte för att vi är yngre än andra som gått på gymnasiet, men det är väl det att 90-folk alltid blivit sedda som småbarn. Det förstår jag. Usch, det är så illa att jag föddes 1990. Fast visst, jag har ju ungdomen i behåll och även ett par år av denna vara framför mig. Annars finns ingen fördel. Hatar alla dessa babyboom's. Det innebär inget annat än större konkurrens.

Hade verkligen dagens föräldrar så himla trist under 89-90??? Gott om strömavbrott och Earth hours, kanske? (antagligen tänker minst 1,5 person: "vad menar hon nu?" Jo, att man blir totalt handlingsförlamad när lampor inte fungerar och något måste man ju göra! Resten får ni faktiskt klura ut själva!)